Martin Skimutis

"Fettproppen"

Samtal med Martin Skimutis

Nutid-dåtid-möjligt framtid i Dina verk… berätta

Eftersom mitt arbete verkar fastna vid Sverige så är det svårt att låta bli varken dåtid eller framtid som stämmningsackord. Dåtid i nostalgi över ett gammalt sosse-Sverige som flytt men som vi fortsätter att luta en allt mer skevande självbild på. Framtid i den dystopi som de flesta prognoser varnar om, som många såg framför allt i mina tidigare utställningar även om jag tycker att det finns att hitta också i de mer städade miljöerna i Fettproppen. Nutiden däremot är ett undanglidande begrepp som jag har slutat jaga. Det känns om vi alltid befinner oss mellan punkt A och B

Jag tycker nog att tid är en axel som är svår att begripa eller ens acceptera emellanåt. Ofta behövs en rumslig gestaltning av tid där man färdas framåt och lämnar dåtid i ett rumsligt “bakom”. Samtidigt är det ju det fysiska rummets relation till tiden som fyller det med mening.

Du visar mänskliga miljöer men utan människor-varför, hur tänker du?

Min strävan med detta är att lämna verken öppna i någon mening. Jag möts i regel av väldigt olika tolkningar vilket jag tycker är en styrka. Det verkar finnas utrymme för egna projektioner och erfarenheter. Hade jag placerat små dockor i verken tror jag dessa hade konkurrerat med betraktarens roll som aktör. Sedan skapar ju de övergivna platserna någon from av dramatik som börjar just i – vart har dom tagit vägen och varför? Det blir en bra och ganska universell ingång tycker jag. Slutligen är det en fråga om temporalitet också. Mina platser befinner sig inte i några frusna ögonblick utan pågår i tiden, så skulle det finnas människor där skulle dom behöva vara livs levande.

Berätta om materialen du väljer till verken. Ger materialen i verken en särskild laddning?

Verken är är gjorda till största del av återvunnet material, även om jag idag t.ex kommit över grossistförpackningar av såna kaffepinnar i trä, där jag tidigare stal ett knippe åt gången på någon servering. Dessa kan man se i bland annat träbänkarna i skåpsrummet. Då jag är inne på femte året i detta format så har det proffsat till sig kan man säga. När jag och Christian Bjärgö började med detta 2015 hade vi i princip bara våra brytbladsknivar varsin linjal och nån tub akrylatlim. Materialet bestod bokstavligen av sopor, elektronik, leksaker som folk hade kastat. Det gav ett ganska grovt uttryck som jag inte vill återvända till, men jag kan sakna lekfullheten det medförde.

Idag har jag en stadig bank av beprövat skrot, framför allt en speciell sorts plastskyltar man hittade i butiker förr, som jag använder till allt från väggar och tak till soffor och den där rullväskan på perrongen. Jag tror det kallas PVC foam och kostar en hel del att köpa från grossist, men butikskedjor slänger dessa ibland i hissnande mängd och tempo. Då gäller det att vara där och fånga upp.

Skulle Du säga att Dina verk är politiska i någon mening?

Jag antar att mina politiska övertygleser lyser igenom det jag gör. De ämnen jag intresserar mig för är nog också tätt förknippade med politik. Jag ser dock inte mig själv som en politisk person och vill inte göra något inlägg i nån debatt med mina verk. För min egen del så är de snarare en slags bearbetning av saker som visseligen har en politisk karaktär.

Vi som tycker att Dina verk också är vackra, stör det meningen med Din konst?

Nej, det jag tycker inte. Jag vill vara tillgänglig för alla. Jag tänker att den mest basla ingången i ett verk är att det är visuellt intressant, eller vackert om man så vill. Det jag gör är smått och lyser vilket verkar locka väldigt många. Jag hoppas bara jag når igenom till betraktaren, bortom detta.