Lisa Persson Baagøe

"Tillsammans"

Samtal med Lisa Persson Baagøe

– Hallå där Lisa!
Där sitter du i din ateljé och målar!

Lisas svar:
– Ja jag arbetar i min ateljé som ligger i Sockerbruket vid Röda Sten i Göteborg. Jag sitter ofta på golvet precis som när jag var liten och stafflierna får stå i förrådet.

Färgskalan är ofta lite dämpad, det tycker jag om, och innehåller ofta jordfärger med inslag av svärta av kol eller med pensel. Jag har märkt att jag undermedvetet påverkas av årstiderna och graden av ljus omkring mig. När våren kommer är det ofta ljusa lätta toner, liksom en längtan efter att livet vaknar igen. I somras då jag själv badade och dök en del så blev målningarna klarblå. Kleinblå du vet? Även min garderob blev alltmer starkt blå. Om hösten blir bilderna ofta mustigare och det syns på utställningen i konsthallen. Det finns många gula målningar där. Mina bilder blir ofta något enfärgade. Dvs jag har en huvudkulör och leker med svärta och ljus mer än komplementfärger (även om toner av dessa naturligtvis finns om man letar lite).

-Målningarna drar oss in i bilden. Det upplevs som att du zoomar? – vi ser inte hela gestalterna. Berätta om det.

Lisas svar:
– Gestalterna är inga personer i kött och blod egentligen, utan dessa får representera oss människor istället. Ja kanske är det mig själv? Jag har alltid strävat efter att förenkla min bild utan att förlora den känsla eller sinnesstämning som jag vill förmedla. Att med så få detaljer som möjligt få bilden klar och kännas självklar på något sätt. Nu låter det kanske som om den målar sig själv – eller som om jag vill ta genvägar genom att stanna vid skissen. Så är det inte. I början har bilderna alldeles för många detaljer och färger men sedan börjar jag reducera, ta bort, lugna ner. Underliggande lager framträder ibland och skimrar igenom. Men det är ett sökande efter ett måleri som har teckningens enkelhet där betraktarens blick fyller i resten. Se Skagerfors måleri till exempel. I ett virrvarr finns teckningen och en äkthet. Kontraster som svärta/ljus, yta/djup, teckning/måleri.

När jag gick upp i format för ett antal år sedan så var det befriande. Den tillfälliga målarkrampen jag då hade– som jag tror att alla som skapar drabbas av ibland– släppte och istället för att kämpa blev det lustfyllt att arbeta med bilderna igen. Plötsligt slapp jag bråka med detaljer som hör till ett måleri jag inte strävar efter att uppnå och kunde använda hela kroppen och större verktyg när jag arbetade på bilden. Jag ökade även upp figuren / figurerna i bilden. Jag märkte att bilden blev mer intressant när jag få komma närmare inpå och bildytan fick tydligare uppdelning. Det kämpar jag fortfarande med.

– Man kan förledas att tänka att det alltid är harmoni i dina verk? Berätta!

Lisas svar:
– Ja i vissa bilder är det säkert så. Men det finns även bilder som kan upplevas som vemodiga eller allvarliga. Jag hoppas däremot de inte ger mörka tankar utan tvärtom. För det mesta handlar nämligen mina bilder om inre ro, längtan, hopp och tröst. Glädje och livslust, till och med. Intrycken och inspirationen får jag via de människor jag möter, världsläget och mina egna tankar kring allt som sker. Självklart spelar det in hur jag känner mig när jag går in i ateljén. Det finns ju med när jag målar och det kan verkligen växla flera gånger innan en bild är klar. Däremot behöver inte bilderna spegla min egen privata verklighet utan jag ser det som tolkningar av att vara människa. Ögonblicksbilder och skärvor av berättelser som vi alla kan känna igen oss i.